 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Jag är Linnéas mamma. Det är jag som har fött Linnéa. Hon var en del av mig. Nu är hon död. Det är väldigt, väldigt fel.
Hur kan man klara att ett barn dör? Hur ska man orka vidare?
Jag hade sett fram emot att få ordna med Linnéas bröllop och skriva ett tal till det. Det finns massor med roliga saker som Linnéa har sagt och gjort som jag hade kunnat ta upp vid ett sådant tillfälle.
Nu ska jag säga farväl till mitt barn som ligger här i sin vackra kista. Hur gör man det?
Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, men nu ska jag sammanfatta det i några få meningar. Hur gör man det? Vad jag än tänker mig att säga känns det oerhört futtigt i sammanhanget.
Mitt älskade barn. Linnéa. Min Nea.
Du var så efterlängtad. Hela graviditeten och förlossningen och tiden efter – var lätt! Så konstigt. Men så var det. Från att du föddes har du varit ljuset i mitt liv. Varje stund tillsammans med dig har varit en gåva. Varje sekund med dig har känts som för bra att vara sann.
I morse när jag satt i ditt rum såg jag den torkade rosen jag gav dig för några månader sedan: ”Tack för att du finns!” står det på kortet.
Nu finns du inte hos mig längre. Nu finns bara minnena kvar.
Någon har skrivit:
"Gråt inte för att jag är död
|
Vi var många som kände att vi hade något särskilt med Linnéa. Det var så med henne. Hon fick oss att känna oss speciella.
Linnéa sa till mig några dagar innan hon valde att lämna oss: ”Alla känner sig så nära mig, men jag känner mig inte nära någon”.
Hur märkligt är inte det? Hur kunde hon inte känna hur många av oss som brydde sig så mycket om henne? Hon, om någon var ju så älskad. Det är det som är så svårt att förstå.
Trots allt måste vi förstå att de sista månaderna som Linnéa var med oss var hon sjuk. Vi kommer aldrig att få fullständig klarhet i vad hon led av, men det är en mörkare sida än vi någonsin trott som kommer fram i de anteckningar hon lämnar efter sig. En sida som hon inte hade delat med någon.
Hennes målmedvetna dödslängtan var något som var vår fiende. Vi stod liksom inte på samma sida. Det var inte vår vanliga Linnéa som gjorde detta, utan det var hennes sjukdom som hade kidnappat hennes hjärna. Som hon själv skrev: ”Hon var i deras makt”. Vi kämpade för att hålla henne kvar, men hon kämpade för att få möjlighet att lämna oss.
Hon visste vad hon ville och hon genomförde det lika planerande och målmedvetet som med allt annat. Hon har fått lugn i sin själ nu.
Avslutningsvis Linnéas egna ord som jag hittade i ett anteckningsblock:
"Var inte ledsna, Jag har det bra nu"
|
